Hemma igen..

jaha jaha...nu är man hemma me pick och pack i sthlm igen.. Lämnat Götet för en större stad högre upp i Sverige. Har sökt en del jobb och tittat på en massa lägenheter så att jag slipper ut från den här hålan utanför stan dit ingen vill komma o hälsa på...

Jag har som sagt inte haft så mycke för mig sen jag kom upp. Jobbat hos min mamma från den 9juni till den 25 då jag opererade bort mina mandlar.. Var jätte nervös inför att bli sövd eftersom jag aldrig blivit det förut...Men det va förvånande lätt, jag låg där o väntade på att bli groggi o snacka en massa skit men efter att ha stirrat i taket i 3sekunder så poff hade jag somnat och sen vaknade jag upp i salen med mamma sittande på en stol bredvid sängen. Va lite seg när jag vaknade där men mamma smörjde in mina läppar och sen svävade jag mellan sömn och vaken efter att mamma dragit. I sängen bredvid mig låg också en tjej som tagit bort sina, men hon hade sin pojkvän där. Dom lät så puttinuttiga där dom satt bakom skynket och jag önskade så myyycke att jag också hade haft en söt människa där som kunde hålla min hand och fråga om jag skulle ha ett kalt glas vatten. 

Men operationen gick bra och det enda som kändes jobbigt efter va att halva underläppen blivit till en fläskläpp och nu efter 2dar har den lagt sig lite men fått värsta blåsan istället...

Har lite ont i halsen som förväntat men mycket bättre än man kunnat tro. Lite svullen och svårt att prata men det har rullat på och känts mycket bättre än jag anat som sagt...

Nu skulle jag ju har träffat smurfen i helgen eftersom jag har huset för mig själv, men vad tror ni händer? Jo igår smsar fanskapet att han antagligen inte kan i helgen!!!!!! Han har haft en hel jävla vecka på sig att planera in EN dag att komma ut hit eller iaf en kväll... Men icke da, han drar sig ut som alla andra jävla gånger men försäkrar mig om att han inte ska glömma mig och att han verkligen velat ses osv osv osv...  Varför inte bara säga som det är så man kan släppa allt och börja om på något nytt... Men nej nej inte smurfen inte, han peppar en och säger en massa fina saker så att man inte ska ge upp, medan han gör allt annat än träffar mig....

Jaja gnälla är allt jag gör känns det som.. Men när man har levt som singel i sååå många år som jag gjort och bara träffat idioter är det inte så lätt att vara positiv oh se det fina i kråksången och poppar vidare med livet.... 

Men nu ska jag sola och kolla lite tv så jag slipper tänka på världen runt om...

Ni vet att ni älskar mig!

xoxo Java

Känslor

ojoj alla dessa känslor man har..

Tittade precis på McLeods döttrar och Claire dog i en bilkrasch.. Snacka om att jag grät heeela avsnittet! Jag bölade och grät och det rann floder ner för mina kinder..

Då tänkte jag på en sak.. när man gråter så mycket under ett tvprogram som bara är påhittat beror det på att man väldigt känslosam som person eller beror det på att man har saker som man mår/mått dåligt över en längre tid...

Tror nog att det är både och för mig... Alla dessa krossade kärlekar och i-landsproblem. okej det är inte en otrolig mängd kärlekar, men dom jag har haft har alltid gått åt helvete!!!

Har kollat på The Weddingdate ett par gånger nu.. oh där säger daten att man har det kärleksliv man förtjänar och själv vill ha.. Kan det verkligen vara så? Har jag varit en så hemsk människa att  jag bara förtjänar idioter som sviker varje gång jag ger dom en chans? Eller är det så att jag avger någon form av dålig utstrålning, eller kanske ser jag så lätt-raggad ut att dom hugger tänderna i mig för att dom vet att jag inte kommer säga emot och dumpa dom, så att dom utan problem kan leka med mig tills det passar dom och sen överge mig oh inte tvärt om?

Finns min kärlek på andra sidan tunneln? Kommer jag också hitta någon innan tiden tar slut?

Kommer det bli du och jag? Kommer jag dö ensam en vacker dag, under ett träd en stjärnklar natt med min hund vid min sida?